Mångfald – en röd tråd för Trelleborg AB

Mångfald – en röd tråd för Trelleborg AB

Mångfald har historiskt sett byggt Trelleborg AB, även på själva hemorten i södra Sverige. Bilden visar ingången kallad A-vakten under 1960-talet.

Hit till Trelleborg kom tusentals medarbetare från mer än 25 olika länder under framförallt 1960-talet. Den internationella och mångkulturella prägeln har sedan dess förstärkts globalt och är en naturlig del av företagskulturen.

Trelleborg AB finns i dag i 44 länder och har mer än många andra jämförbara svenska storföretag lagt vikt vid att chefer och medarbetare ska rekryteras lokalt. Det har skapat en koncern baserad i Sverige, men präglad av nationell och kulturell mångfald. Totalt är cirka 90 procent av medarbetarna inom Trelleborggruppen icke-svenskar.
 
Men långt innan den globala expansionen var företaget en föregångare vad gäller mångkulturell integration. Bolagets första tekniker rekryterades från Tyskland och England. På 1920-talet fortsatte många galizier från södra Polen som rekryterats till de skånska betfälten att arbeta i gummifabriken under vinterhalvåret.
 
Efter andra världskrigets slut kom många flyktingar från Röda Korsets uppsamlingsläger i Europa. Men den stora vågen kom på 1950- och 1960-talen då Trelleborg AB expanderade våldsamt hemma i Trelleborg och svensk arbetskraft inte längre fanns att tillgå.
 
”Då framstod gummifabriken som ett Förenta Nationerna i miniatyr. De anställda på orten räknades i tusental och kom från ett 25-tal länder. Detta var resultatet av en behövlig arbetskraftsinvandring”, förklarar Carl Aspegren, med en lång historia inom Trelleborgkoncernen som bolagsjurist och informationsdirektör.
Tillsammans med Oliver Lazarevski och Agneta Ulfsäter-Troell har han producerat dokumentärfilmen ”Vi kom för att jobba”. Den handlar om några av dem som lämnade sargade europeiska efterkrigsländer för att söka säkerhet, frihet eller ett bättre liv – och framförallt arbete – i Sverige.
 
”De kom till ett land och en industri som verkligen behövde dem. I slutet av 60-talet hade drygt 50 procent av vår arbetskraft i Trelleborg utländsk bakgrund”, berättar Carl Aspegren vidare. ”Utan dem hade vår expansion inte varit möjlig.”
 
Trelleborg blev en öppen port mot världen och berikades med allt från surdegsbröd till kryddstarka korvar. Inom fabriken inrättades språklabb, hundratals tolkar internutbildades, företaget hade en egen bostadsförmedling och en internradio sände nyheter på en rad olika språk.
 
När behovet av arbetskraft inom industrin minskade på 1970-talet fick många som hade kommit från andra länder nya jobb och stannade kvar i södra Sverige.

Några av intrycken som de intervjuade förmedlar i filmen:
”Vilken start i livet.”
”Sverige bjöd på så mycket. Jag har mina rötter i Pula och min stam i Trelleborg.” 
”Första tiden var inte lätt, men jag har aldrig ångrat att jag flyttade till Sverige.”
 
På Sydsvenskans kultursida den 24 mars 2010 skriver Annika Gustafsson om filmen:
”Alla har sin egen minnesvärda historia att berätta. Man rycks med, skrattar och känner tacksamhet för de här människornas insats i det svenska samhället. ”Vi kom för att jobba” ger, på något undantag när, en positiv bild av mötet med Sverige och gummifabriken med sin bruksmentalitet, på gott och ont.”

När det gäller nutida mångfald i Sverige kan man påstå att cirkeln är sluten i och med ett initiativ som Trelleborg var med och startade under 2009. Rosengård Invest, där Trelleborg är en av huvudägarna, är ett investmentbolag som stöder entreprenörer med icke-svensk bakgrund för att på affärsmässiga grunder bidra till ökad integration och fler arbetstillfällen för icke-svenskar. 
 
I modern version är detta exakt samma sak som Trelleborg gjorde för femtio år sedan, även om resultatet då var mer direkt uppenbart och synligt i hemmastaden Trelleborg.